Det är enkelt att glömma bort hur snabbt morgondagen kan försvinna när man är upptagen med att tänka på världens ideal. Osynliga regler som dagligen måste följas. Tanken på ett idealbrytande samhälle får folk att slita bort håret på huvudet och gnaga av naglarna tills blodet forsar. För tanken har aldrig slagit dom att ett idealbrytande samhälle kan vara den bästa osynliga regeln som någonsin skrivits.
Written: 24/11-2010
Allt för ofta säger jag till mig själv att "jag kan inte göra det" och "jag kan inte åka dit", sedan har jag lämnat de drömmarna långt bak i huvudet och låtit de vara just det.. drömmar. En ursäkt om varför jag inte kan göra saker eller åka till ställen är allt för lätta att komma på och ibland är det lättare att komma på en ursäkt än att skjuta undan alla tvivel och faktiskt göra det man vill.
Men jag har bestämt mig. Jag ska åka till London, flytta till London. Jag bryr mig inte vad jag behöver göra för att komma dit eller hur hårt jag måste jobba.. Jag. Ska. Dit.
Men det är inte lätt. Jag har många människor runtom mig som tvivlar och säger att "du kommer inte komma till London", "ska du verkligen åka dit?", "vad är det för speciellt med London?", "satsa på att jobba istället" osv. Jag har vänner som säger saker som skulle kunna få mig att tvivla, men jag är så pass bestämd att ingenting kan rubba det.
Självklart kan mitt val svikta ibland. Självklart kan jag tänka att "kanske borde jag inte åka till London.." men sen tänker jag bara, varför inte? Varför ska jag inte åka dit? Bara för att andra människor säger åt mig att jag inte ska göra det? Ska jag låta någon annan än jag själv bestämma vad jag vill göra med mitt liv? Aldrig.
Avundsjuka är bara förnamnet på varför folk försöker få mig att tvivla. Vad skulle det annars vara? Varför kan dom inte vara glada för mig och mitt beslut? Varför kan dom inte peppa mig och stötta mig och vara en del av min resa?
För att byta ämne lite. Innan mars/april ska jag ha gått ner 20 kilo för att få genomföra en personlig sak. Det kan låta lite orealistiskt och omöjligt, men det går. Och jag ska göra det. Det måste bli ändring. Men grejen här är att häromdagen, när jag snackade med en kompis om att jag måste gå ner dessa 20 kilo på ca 3-4 månader så sa hon till mig "om du nu kan gå ner så mycket.." Vadå om? Vadå kan? Vadå så mycket?
Det finns inget om. Det finns ett kan och det är att jag KAN och SKA göra det. Det finns inget mycket. Det är en rimlig siffra, visst kommer det ta ett tag för mig att vänja mig vid hur mitt nya jag kommer att se ut, men change is good. Jag vet att jag kommer bli nöjd. Men det tär på mig att veta att jag inte har folk som tror på mig, som tvivlar på min förmåga att lyckas.
Jag kommer att lyckas; det tvivlar inte jag själv på. Jag ska göra det här, precis som jag ska flytta till London. Mina drömmar är bara drömmar tills de besannas.
Så snälla goa ni, låt ingen säga åt dig vad Du kan och inte kan göra. Låt ingen annan bestämma vad Du ska göra med ditt liv. Låt för i helvete inte någon annan göra dina val. Stå upp för dig själv och låt inte ditt val ändras bara för att andra människor är avundsjuka.
