Story of my life
Kategori: Q&A / SPEAK UP
Basically the story of my life. Som Jesy från Little Mix säger här, "She [Perrie] eats like the world & never puts on any weight, I've to sniff a bit of a chocolate cake & I put on a stone."
Jag skulle kunna sitta i flera dagar och bara fundera över varför inte jag kan få ha en smal kropp, varför jag inte kan förbränna maten fortare och effektivare osv, men det skulle bara resultera i en djupare depression. However, frågan är ju istället - varför ska vissa ha det lätt och vissa ha det svårt? Är det det som kallas för orättvisa bland annat?
Jag är så trött på att behöva slita röven av sig för att kunna se bra ut. Jag är så trött på att behöva ha ångest för att man bestämmer sig för att äta choklad när man känner för det. Jag är så trött på att hela tiden gå runt och tänka "ser jag tjock ut i den här tröjan", "sticker magen ut för mycket?" och alltid ta en storlek större på kläderna än vad jag egentligen behöver bara för att de inte ska sitta åt.
I'll tell you, jag har fått in i min lilla hjärna att det bara är jag som tänker på det. Det är bara jag som tycker att jag ser tjock ut i vissa kläder och att någonting sitter för tajt. Vilken annan människa skulle bry sig? Men trots det så köper jag större kläder, väljer med omsorg vad jag ska ha på mig.
Brukar ni någonsin gå och dra in magen för att se smalare ut? Here's a secret. I do. All the time. Jag lovar, även när jag inte ens tänker på det så gör jag det. Sedan kan jag komma på mig själv med att jag drar in magen och när jag försöker "släppa ut" den så kan jag inte, för att jag är så van att ha den indragen. Alltså, what's my problem? Det är ju bara sjukt.
Det här ska ändras på. Omedelbart. Förra året skaffade jag ett gymkort på min pappas jobb, har jag använt det? Nej. Men så fort jag har blivit frisk från den här helvetes förkylningen, överlevt febern och tagit mig igenom hostan från varmaste delen av helvetet så ska jag banne mig pallra mig ner på gymmet.
Jag skulle kunna sitta i flera dagar och bara fundera över varför inte jag kan få ha en smal kropp, varför jag inte kan förbränna maten fortare och effektivare osv, men det skulle bara resultera i en djupare depression. However, frågan är ju istället - varför ska vissa ha det lätt och vissa ha det svårt? Är det det som kallas för orättvisa bland annat?
Jag är så trött på att behöva slita röven av sig för att kunna se bra ut. Jag är så trött på att behöva ha ångest för att man bestämmer sig för att äta choklad när man känner för det. Jag är så trött på att hela tiden gå runt och tänka "ser jag tjock ut i den här tröjan", "sticker magen ut för mycket?" och alltid ta en storlek större på kläderna än vad jag egentligen behöver bara för att de inte ska sitta åt.
I'll tell you, jag har fått in i min lilla hjärna att det bara är jag som tänker på det. Det är bara jag som tycker att jag ser tjock ut i vissa kläder och att någonting sitter för tajt. Vilken annan människa skulle bry sig? Men trots det så köper jag större kläder, väljer med omsorg vad jag ska ha på mig.
Brukar ni någonsin gå och dra in magen för att se smalare ut? Here's a secret. I do. All the time. Jag lovar, även när jag inte ens tänker på det så gör jag det. Sedan kan jag komma på mig själv med att jag drar in magen och när jag försöker "släppa ut" den så kan jag inte, för att jag är så van att ha den indragen. Alltså, what's my problem? Det är ju bara sjukt.
Det här ska ändras på. Omedelbart. Förra året skaffade jag ett gymkort på min pappas jobb, har jag använt det? Nej. Men så fort jag har blivit frisk från den här helvetes förkylningen, överlevt febern och tagit mig igenom hostan från varmaste delen av helvetet så ska jag banne mig pallra mig ner på gymmet.
Jag tänker INTE ge mig förrän svetten rinner som floder. Jag tänker INTE ge mig förrän jag slipper dra in magen. Jag tänker INTE ge mig förrän jag är smal, tills jag är NÖJD med mig själv och kan dra på mig vilken jävla tröja som helst och inte behöva oroa mig för att jag ser tjock ut.
Det här ska få ett slut. Jag har bestämt mig. Innan jag åker till Turkiet den 29 maj ska jag ha gått ner 20 kilo. Punkt slut. End of discussion. Ingenting under 20 kilo duger, nothing. Det här är mitt nyårslöfte till mig själv.
Let's go!
