Louise Julin

 

Jag har träffat Mando Diao. Öga mot öga. Jag vet inte hur jag ska börja förklara hur jag kände för jag har inga ord. Efter fem års längtan har jag äntligen träffat dom. Ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.

Det började med att jag åkte ner till köpcentrumet kl 12.00. Det första jag gör är att se Björn, får ögonkontakt, små ler lite generat innan jag fortsätter gå. Gick runt själv en stund och väntade på min vän som skulle göra mig sällskap. Kl 13.00 skulle killarna komma in på scen. Klockan blev 13.10.. 13.20.. fjärilarna i magen blev bara fler och fler. Till slut kommer Björn och Gustaf in på scen och hela publiken applåderar. Jag står som klistrad och stirrar på dom. Så nära. Så overkligt. När de sjunger Strövtåg i Hembygden blir jag alldeles tårögd. Det här är på riktigt. Lyckan bubblar i hela kroppen. Helt plötsligt tackar dom för sig och går ifrån scenen. Jag springer till sidan för att ställa mig i kö för signering. Med en pirrande mage väntar jag, och ju närmare jag kommer, desto nervösare blir jag. Till slut kommer jag fram till bordet där Mats, Björn, Carl-Johan, Gustaf och Daniel sitter. Jag lägger fram min affisch på bordet, stirrar rätt in i Mats ögon när han ler och säger "hej." Jag växlar mellan att titta på Mats och Björn när jag frågar om det är okej att jag tar kort med dom. Björn frågar vad jag sa, varpå jag nervöst frågar igen. "Självklart!" utbrister båda två och jag gör mig redo.
Sedan kommer vakten och säger att jag måste röra mig framåt för att det är massor med folk bakom mig som också vill få sina saker signerade. Nervöst tittar jag på CJ och inser att jag inte fått bild med honom. Jäklar. Kommer fram till Gustaf och Daniel, säger hej till dom och stirrar med ett stort leende rakt på Gustaf som frågar, "hur mår du?" Det tar en stund innan jag fattar vad som hänt och svarar med skakig röst, "jag mår bra. Hur mår du?" Det var en enkel tre menings-konversation jag hade med honom, men det kändes som så mycket mer. Det är värt så mycket mer. 

Jag frågade även Gustaf om jag fick ta ett kort med honom varpå han säger, "javisst." "Vad snällt," sa jag och gjorde mig redo när han säger, "det gäller att vara fräck här." Jag skrattar och böjer mig fram för att ta kortet. Vad händer? Mina händer börjar skaka. Något enormt. Mobilen vill inte vara still och jag säger bara, "Shit vad jag skakar." Jag ser ett flin formas på hans läppar och jag får panik. Mentalt skriker jag åt mig själv att få kontroll över handen så att jag kan ta kortet. "Vänta lite," säger han och tar tag i ena hörnet på mobilen för att hålla den still. Gång på gång trycker jag på skärmen för att knäppa kort, men ingenting händer. Höjden av otur! tänker jag och säger "det går inte att ta kort." Efter många om och men får jag två bilder på oss tillsammans och jag tackar så hemskt mycket innan jag återigen blir tillsagd att gå framåt.
När jag går därifrån får jag plötsligt ont i magen och blir tårögd igen. Jag har aldrig varit lyckligare, men samtidigt gjorde det ont att gå därifrån. Jag ville inte gå. Jag ville stanna kvar och prata med dom. Krama om dom. Jag kände en ilska mot vakten som bad mig gå framåt hela tiden, vilket gjorde att jag inte hann be om en kram av Gustaf. Fan, fan, fan. Om inte kameran hade krånglat hade jag hunnit.

Mina händer skakade i flera minuter efter att jag gått därifrån och jag tänker tillbaka på vad som just hade hänt. Jag har träffat mina finaste killar. Jag har rört vid dom. Jag har pratat med dom. Fått deras signatuerer nerskriva på en affisch framför mina ögon. Det här kommer jag att leva på hela livet. Jag är i sjunde himlen.