Louise Julin

Det har gått fem år sedan jag hittade dom. Mando Diao. Bandet från Borlänge. Från min hemstad. Från lilla Borlänge i Dalarna. I flera dagar satt jag och tittade på intervjuer, lyssnade på låtarna, lärde mig texterna. 

Jag insåg ganska snabbt att namnet Norén var bekant. Jag kände igen det. Nyfiket frågade jag min mamma var det kom ifrån och hon sa, "ja men Norén, Kerstin, hon jobbar på Forssaklackskolan." Det visade sig att min bror hade haft henne som lärare i tyska. 

I efterhand, när jag själv hade gått på den skolan insåg jag inte bara att jag varje dag sett Gustafs mamma, hejat på henne, pratat med henne. Jag insåg att han själv har gått på den skolan. Jag har gått i samma korridorer som Gustaf, med stor sannolikhet suttit på samma stolar.

Det tog två år innan jag fick se dom live för första gången. Peace and Love 2009, festivalen var min räddare. Tillsammans med min bästa vän stod jag och väntade. Spänd i hela kroppen. Jag kunde inte förstå vad som hände.

Tillsammans stod vi där, skrek oss hesa, sjöng med i låtarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur andfådd jag blev under sista låten när dom sjöng Dance With Somebody. Hur mina fötter värkte efter allt hoppande, allt springade, allt dansande. Min röst var helt slut. Men jag var lycklig. Hög på livet.


Efter den konserten var jag ännu mer kär. Jag spenderade ännu mer tid att läsa om dom, försökte desperat att lära känna dom mer. På det avstånd jag kunde.

Det tog ännu ett år innan jag fick se dom igen. På samma festival, på exakt samma ställe i min hemstad, bara några få meter åt vänster. På samma sätt stod jag där, skrek, sjöng, dansade. Ännu en gång kunde jag inte förstå det.



Några månader senare, i augusti/september kom min mamma hem med en present. Det var deras skiva, Give Me Fire, i LP format. Min mamma är bekant med Mats mamma och därigenom hade hon fixat en signerad LP skiva, endast för mig. Tårar rann nerför mina kinder.

De vet fortfarande inte till 100% vem jag är. Men dom signerade den till MIG. Personligen. Alla tio händer, av de finaste männen - Gustaf, Björn, Mats, Samuel och Carl-Johan, har rört vid den LPn. Den LPn som nu står så prydligt och fint på en hylla i mitt rum. Det är en av de finaste ägodelarna jag har. 

Varje kväll stirrar jag på den och försöker förstå. Hur kan det finnas sådan kärlek, sådan passion. Hur lyckligt lottad jag faktiskt är.

 

2011 var senaste gången jag såg mina favoriter tillsammans. På exakt samma ställe som 2010 stod de och sjöng. Jag darrade av lycka. Obeskrivligt. På exakt samma sätt stod jag där, på ungefär samma plats som året före och hoppade, skrek, sjöng, dansade. Texterna forsade ur munnen på mig, tårarna brände bakom ögonlocken, lyckan spred sig i kroppen likt en tornado.

 

Jag hade aldrig kunnat räkna med vilken kärlek jag skulle känna för fem män som inte ens visste att jag existerade.

Jag kommer ihåg att jag skrev en uppsats om dom på min engelska lektion i tvåan på gymnasiet. En uppsats som jag sedan redovisade muntligt. Jag var så stolt över att presentera bandet för min gamla klasskompisar. Jag var så stolt när en av dom frågade mig frågan, "vem är din favorit?" och jag utan en tanke kunde svara, "Gustaf."

Varje år sedan jag såg dom för första gången har jag gått och längtat efter festivalen, den festival som alltid hjälpte mig att komma ett steg närmare killarna. Men helt plötsligt förändrades allt. Samuel sparkades. Caligola blev format. Killarna började arbeta på olika håll.

På något vis såg jag slutet. Det kunde inte vara sant. Självklart visste jag innerst inne att det inte heller var det, men det kändes inte rätt. I juni 2012 såg jag Gustaf och Björn för första gången i deras nya projekt. Jag var i extas. Det var en mäktig känsla att uppleva, efter att deras låtar hade fått en så stor betydelse för mig på så kort tid. Och som om det inte vore nog så stod jag längst fram mot stängslet och lyssnade. Jag kunde nästan röra dom.

Jag kände hur basen trummade i min hals, i mitt bröst. Jag kände marken vibrera under mina fötter. Adrenalinet flödade inom mig och min kropp kunde inte vara still. Det var mörkt, mysigt, kallt men samtidigt varmt, och min finaste stod endast några få meter ifrån mig. En något äcklig jämförelse för att bevisa.. Hade han spottat ut i publiken, hade jag med största sannolikhet fått det på mig. Så nära var jag. 

 

Efter fem års besatthet och beundran av detta band, ville jag visa att det är föralltid. Orden "One blood. One heart. One soul" kommer föralltid att stå på min arm. Det finaste av det finaste. 

 

Tack, fina ni, för allt ni har gjort för mig. För alla gånger ni har hjälpt mig. Jag älskar er så fruktansvärt mycket att det ibland gör ont. Men för varje dag som går, så är det värt det. Ni gör allting värt det. Aldrig i mitt liv kommer jag att ge upp er. Ni kommer alltid att vara mina favorit killar från Borlänge. 

Tack vare er kommer jag alltid att vara stolt över vart jag kommer ifrån. Jag kommer alltid att vara stolt över att vara uppvuxen i Kvarnsveden, samma lilla plats som Gustaf är uppvuxen på. Just detta kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat.

Tillsammans har ni fem räddat mitt liv. Ni har gjort mig hel. Jag är evigt tacksam. 

Jag älskar er. Runt jorden och tillbaka. I all oändlighet.