Louise Julin

Lördag. Nionde februari tvåtusentretton, ca klockan tjugotvå noll noll.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga för jag har inga ord som beskriver min lycka, kärlek och uppskattning. Det var den bästa kvällen i mitt liv, precis som alla andra gånger, det var unikt, speciellt och helt jävla underbart. Tio meter var allt som separerade oss, tio jävla meter.

Kvällens bästa: Snigelns Visa, Strövtåg i Hembygden, En Sångarsaga, Gustaf på pianot, Björn & Gustaf sharing microphones, Mats' appreciations, Carl-Johans genialiska basspel.

Kvällens sämsta: Det tog slut allt för fort.

 

Videos kommer!

Snart ses vi igen mina fina ♥

 

Nyaste tatueringen. 

Favorittexten från favoritlåten av Mando Diao. 

Har inga ord för hur tacksam jag är för dessa grabbar. Dom har varit min räddning i flera år. Den här låten var den allra första jag hörde med dom och den har varit min favorit ända sen dess. Den betyder i princip allt för mig; den står för så mycket. 

Jag älskar den! 

Lycklig tjej!! Mina fina killar kommer tillbaka till hemtrakterna i Februari. Jag har en känsla av att 2013 kommer att bli mitt år. Tre konserter utöver Peace & Love är redan inbokade. Taggad!

Happy girl! My favorites are coming back home in February. I've a feeling that 2013 will be my year. Three concerts except for Peace & Love are already booked. 

 

Jag har träffat Mando Diao. Öga mot öga. Jag vet inte hur jag ska börja förklara hur jag kände för jag har inga ord. Efter fem års längtan har jag äntligen träffat dom. Ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.

Det började med att jag åkte ner till köpcentrumet kl 12.00. Det första jag gör är att se Björn, får ögonkontakt, små ler lite generat innan jag fortsätter gå. Gick runt själv en stund och väntade på min vän som skulle göra mig sällskap. Kl 13.00 skulle killarna komma in på scen. Klockan blev 13.10.. 13.20.. fjärilarna i magen blev bara fler och fler. Till slut kommer Björn och Gustaf in på scen och hela publiken applåderar. Jag står som klistrad och stirrar på dom. Så nära. Så overkligt. När de sjunger Strövtåg i Hembygden blir jag alldeles tårögd. Det här är på riktigt. Lyckan bubblar i hela kroppen. Helt plötsligt tackar dom för sig och går ifrån scenen. Jag springer till sidan för att ställa mig i kö för signering. Med en pirrande mage väntar jag, och ju närmare jag kommer, desto nervösare blir jag. Till slut kommer jag fram till bordet där Mats, Björn, Carl-Johan, Gustaf och Daniel sitter. Jag lägger fram min affisch på bordet, stirrar rätt in i Mats ögon när han ler och säger "hej." Jag växlar mellan att titta på Mats och Björn när jag frågar om det är okej att jag tar kort med dom. Björn frågar vad jag sa, varpå jag nervöst frågar igen. "Självklart!" utbrister båda två och jag gör mig redo.
Sedan kommer vakten och säger att jag måste röra mig framåt för att det är massor med folk bakom mig som också vill få sina saker signerade. Nervöst tittar jag på CJ och inser att jag inte fått bild med honom. Jäklar. Kommer fram till Gustaf och Daniel, säger hej till dom och stirrar med ett stort leende rakt på Gustaf som frågar, "hur mår du?" Det tar en stund innan jag fattar vad som hänt och svarar med skakig röst, "jag mår bra. Hur mår du?" Det var en enkel tre menings-konversation jag hade med honom, men det kändes som så mycket mer. Det är värt så mycket mer. 

Jag frågade även Gustaf om jag fick ta ett kort med honom varpå han säger, "javisst." "Vad snällt," sa jag och gjorde mig redo när han säger, "det gäller att vara fräck här." Jag skrattar och böjer mig fram för att ta kortet. Vad händer? Mina händer börjar skaka. Något enormt. Mobilen vill inte vara still och jag säger bara, "Shit vad jag skakar." Jag ser ett flin formas på hans läppar och jag får panik. Mentalt skriker jag åt mig själv att få kontroll över handen så att jag kan ta kortet. "Vänta lite," säger han och tar tag i ena hörnet på mobilen för att hålla den still. Gång på gång trycker jag på skärmen för att knäppa kort, men ingenting händer. Höjden av otur! tänker jag och säger "det går inte att ta kort." Efter många om och men får jag två bilder på oss tillsammans och jag tackar så hemskt mycket innan jag återigen blir tillsagd att gå framåt.
När jag går därifrån får jag plötsligt ont i magen och blir tårögd igen. Jag har aldrig varit lyckligare, men samtidigt gjorde det ont att gå därifrån. Jag ville inte gå. Jag ville stanna kvar och prata med dom. Krama om dom. Jag kände en ilska mot vakten som bad mig gå framåt hela tiden, vilket gjorde att jag inte hann be om en kram av Gustaf. Fan, fan, fan. Om inte kameran hade krånglat hade jag hunnit.

Mina händer skakade i flera minuter efter att jag gått därifrån och jag tänker tillbaka på vad som just hade hänt. Jag har träffat mina finaste killar. Jag har rört vid dom. Jag har pratat med dom. Fått deras signatuerer nerskriva på en affisch framför mina ögon. Det här kommer jag att leva på hela livet. Jag är i sjunde himlen. 

Titta vad som trillade ner i brevlådan idag. Nyaste Mando skivan, på svenska, signerad.

Look what I got in the mail today. The newest Mando album, in swedish, signed. 

Det har gått fem år sedan jag hittade dom. Mando Diao. Bandet från Borlänge. Från min hemstad. Från lilla Borlänge i Dalarna. I flera dagar satt jag och tittade på intervjuer, lyssnade på låtarna, lärde mig texterna. 

Jag insåg ganska snabbt att namnet Norén var bekant. Jag kände igen det. Nyfiket frågade jag min mamma var det kom ifrån och hon sa, "ja men Norén, Kerstin, hon jobbar på Forssaklackskolan." Det visade sig att min bror hade haft henne som lärare i tyska. 

I efterhand, när jag själv hade gått på den skolan insåg jag inte bara att jag varje dag sett Gustafs mamma, hejat på henne, pratat med henne. Jag insåg att han själv har gått på den skolan. Jag har gått i samma korridorer som Gustaf, med stor sannolikhet suttit på samma stolar.

Det tog två år innan jag fick se dom live för första gången. Peace and Love 2009, festivalen var min räddare. Tillsammans med min bästa vän stod jag och väntade. Spänd i hela kroppen. Jag kunde inte förstå vad som hände.

Tillsammans stod vi där, skrek oss hesa, sjöng med i låtarna. Jag kommer fortfarande ihåg hur andfådd jag blev under sista låten när dom sjöng Dance With Somebody. Hur mina fötter värkte efter allt hoppande, allt springade, allt dansande. Min röst var helt slut. Men jag var lycklig. Hög på livet.


Efter den konserten var jag ännu mer kär. Jag spenderade ännu mer tid att läsa om dom, försökte desperat att lära känna dom mer. På det avstånd jag kunde.

Det tog ännu ett år innan jag fick se dom igen. På samma festival, på exakt samma ställe i min hemstad, bara några få meter åt vänster. På samma sätt stod jag där, skrek, sjöng, dansade. Ännu en gång kunde jag inte förstå det.



Några månader senare, i augusti/september kom min mamma hem med en present. Det var deras skiva, Give Me Fire, i LP format. Min mamma är bekant med Mats mamma och därigenom hade hon fixat en signerad LP skiva, endast för mig. Tårar rann nerför mina kinder.

De vet fortfarande inte till 100% vem jag är. Men dom signerade den till MIG. Personligen. Alla tio händer, av de finaste männen - Gustaf, Björn, Mats, Samuel och Carl-Johan, har rört vid den LPn. Den LPn som nu står så prydligt och fint på en hylla i mitt rum. Det är en av de finaste ägodelarna jag har. 

Varje kväll stirrar jag på den och försöker förstå. Hur kan det finnas sådan kärlek, sådan passion. Hur lyckligt lottad jag faktiskt är.

 

2011 var senaste gången jag såg mina favoriter tillsammans. På exakt samma ställe som 2010 stod de och sjöng. Jag darrade av lycka. Obeskrivligt. På exakt samma sätt stod jag där, på ungefär samma plats som året före och hoppade, skrek, sjöng, dansade. Texterna forsade ur munnen på mig, tårarna brände bakom ögonlocken, lyckan spred sig i kroppen likt en tornado.

 

Jag hade aldrig kunnat räkna med vilken kärlek jag skulle känna för fem män som inte ens visste att jag existerade.

Jag kommer ihåg att jag skrev en uppsats om dom på min engelska lektion i tvåan på gymnasiet. En uppsats som jag sedan redovisade muntligt. Jag var så stolt över att presentera bandet för min gamla klasskompisar. Jag var så stolt när en av dom frågade mig frågan, "vem är din favorit?" och jag utan en tanke kunde svara, "Gustaf."

Varje år sedan jag såg dom för första gången har jag gått och längtat efter festivalen, den festival som alltid hjälpte mig att komma ett steg närmare killarna. Men helt plötsligt förändrades allt. Samuel sparkades. Caligola blev format. Killarna började arbeta på olika håll.

På något vis såg jag slutet. Det kunde inte vara sant. Självklart visste jag innerst inne att det inte heller var det, men det kändes inte rätt. I juni 2012 såg jag Gustaf och Björn för första gången i deras nya projekt. Jag var i extas. Det var en mäktig känsla att uppleva, efter att deras låtar hade fått en så stor betydelse för mig på så kort tid. Och som om det inte vore nog så stod jag längst fram mot stängslet och lyssnade. Jag kunde nästan röra dom.

Jag kände hur basen trummade i min hals, i mitt bröst. Jag kände marken vibrera under mina fötter. Adrenalinet flödade inom mig och min kropp kunde inte vara still. Det var mörkt, mysigt, kallt men samtidigt varmt, och min finaste stod endast några få meter ifrån mig. En något äcklig jämförelse för att bevisa.. Hade han spottat ut i publiken, hade jag med största sannolikhet fått det på mig. Så nära var jag. 

 

Efter fem års besatthet och beundran av detta band, ville jag visa att det är föralltid. Orden "One blood. One heart. One soul" kommer föralltid att stå på min arm. Det finaste av det finaste. 

 

Tack, fina ni, för allt ni har gjort för mig. För alla gånger ni har hjälpt mig. Jag älskar er så fruktansvärt mycket att det ibland gör ont. Men för varje dag som går, så är det värt det. Ni gör allting värt det. Aldrig i mitt liv kommer jag att ge upp er. Ni kommer alltid att vara mina favorit killar från Borlänge. 

Tack vare er kommer jag alltid att vara stolt över vart jag kommer ifrån. Jag kommer alltid att vara stolt över att vara uppvuxen i Kvarnsveden, samma lilla plats som Gustaf är uppvuxen på. Just detta kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat.

Tillsammans har ni fem räddat mitt liv. Ni har gjort mig hel. Jag är evigt tacksam. 

Jag älskar er. Runt jorden och tillbaka. I all oändlighet.